Är det verkligen fred, vi vill ha till varje tänkbart pris är vi alldeles säkra på det att det värsta av allt är krig.

Äntligen är det slut med jobbet och äntligen har jag fått mina pengar! Och det känns väldigt väldigt skönt, det kan man säga.

För två veckor sedan var jag i Liège, Belgien, hos min pojkvän. Det var jättemysigt att träffas igen framför allt efter två otrevliga veckor. Mamma måste opereras snart igen och Salto, min hund, bröt tassen. Hela familjen var ganska ledsen och orolig eftersom vi inte visste om han skulle överleva operationen. Men det gick bra och alla är lättade nu.

Gauthier, min pojkvän, var inte hemma i Belgien hela tiden eftersom han hade några prov på universitet han var tvungen att göra om. Jag träffade alltså Gilles, min belgisk kompis, för att slippa vara ensam hela dagarna. Tillsammans åkte vi till Holland, Maastricht och hade det jätteroligt och trevligt där. Maastricht är en väldigt fin stad med massa fina byggnader, affärer och restauranger. Som riktiga holländare hyrde vi två cyklar eftersom det är en väldigt vanlig transportmedel i Holland och vi cyklade genom hela stan. En dag stannade vi där och åkte tåg tillbaka till Liège där vi åt goda belgiska våfflor 🙂

Förra helgen var jag hos mormor och morfar i norra Frankrike, Calais. Vi ses inte så mycket under året eftersom vi bor så långt bort därifrån. Jag skulle åka till Mons för att flytta in massa saker så det var en bra anledning för att hälsa på, jag bor mycket närmare dem nu! 🙂

I söndags flyttade jag hemifrån för gott. Pappa, mamma och Julien hjälpte mig att flytta in alla mina saker i mitt nya rum och jag fick göra i ordning allting själv. Jag gillar där jag bor, mitt rum är ganska stort och allt är nytt. Köket och badrummet måste vi dela, allt ser modernt och fint ut. När pappa och mamma åkte var jag lite nervös men det varade inte så länge. Samma dag fick jag träffa några studenter som bor på samma våning, i samma byggnad och som också skulle till guidturen dagen därpå. Jag var så rädd att vara ensam, inte träffa någon eller tappa bort mig i stan men det blev inte så. Jag träffade massa trevliga människor från Frankrike och Belgien och hade det jätteroligt med dem under tre dagar. Under de tre dagarna fick vi lära känna massa människor (studenter, rektor, lärare..) och vi fick veta allting om universitet i Mons, om staden själv och vi fick promenera genom hela stan. Innan dess var jag väldigt nervös och orolig när jag tänkte på att börja på universitetet. Nu känns det väldigt bra, jag är väldigt glad att jag valde Mons, det är en väldigt mysig och trevlig stad och universitetet är väldigt bra organiserat 🙂

Jag åkte hem i onsdags, missade första tåget och var utmattad när jag kom hem efter tre timmar resa. I torsdags åkte jag till Gauthier och stannade hos honom tills idag. Jag träffade hans föräldrar och hans kompisar för första gången, hoppas att de tycker om mig! 🙂

Imorgon åker jag till Belgien igen. På måndag börjar skolan på riktigt. Jag är lite nervös ändå och jag vet att det kommer bli svårt ibland men jag vet  också att det kommer gå väldigt bra!

Publicités

Känna luften i mina lungor, känna blodet som pulserar, känna ljuset i mina ögon, känna tiden som passerar.

Hejsan allihopa!

Jag har inte så mycket att berätta idag eftersom jag jobbar varje dag och gör samma tråkiga grejer varje dag från kl.8 till kl.16.30. Lyckligtvis har jag min tvilling med mig så jag slipper åka tåg varje morgon/kväll och äta lunch ensam. Det här är säkert det tråkigaste jag någonsin gjort och jag hatar nästan alla jag jobbar med. Men men.. Snart är det slut! Bara en vecka kvar innan jag slutar. Det ska bli skönt att slippa vakna tidigt på morgonen och slippa sortera papper hela dagarna och det ska bli skönt med pengar också!

På helgerna är jag ledig och försöker att vila ganska mycket. Här är vädret galet, det är skitvarmt! Det är hemskt att jobba i en bank när det är så varmt, man svettas, man är röd i ansiktet och alla tittar på mig.. I alla fall så åkte jag till Liège i helgen för att träffa Gauthier, min pojkvän, som studerar där och träffa Gilles på samma gång. Gilles är en belgisk kille jag träffade i Sverige förra året och som också var utbytesstudent med yfu, fast han bodde i Stockholm. Jag ville alltså absolut träffa honom när jag var där! Hos min pojkvän var det jättemysigt och vi hade det jättemysigt tillsammans också. Jag stannade bara två dagar och träffade Gilles i söndags. Det var så kul att träffa honom igen, det kändes lite konstigt för vi brukade träffa i Stockholm. Men det kändes också skönt att träffa någon som förstår det jag upplevde förra året, någon jag kan berätta mina känslor för när det gäller Sverige, för det är så svårt för våra vänner att förstå oss när det gäller vårt utbytesår och därför var det väldigt trevligt att träffa Gilles och berätta hur det gick att komma hem igen och allt.

Det som är bra med att jobba på pappas bank är att vi bjuds på restaurang varje tisdag. Ibland är det sushi (ni vet ju hur mycket jag gillar sushi!), ibland är det pasta.. 🙂

Nu har jag bestämt mig för att träna minst tre gånger i veckan. Oftast springer jag på löpbandet. Jag har gått ner i vikt sedan jag åkte hem, tre kilo ungefär och det känns skönt fast jag saknar kanelbullar, svensk mjölk, köttbullar med lingonsylt, och min skål start flingor med blåbärssylt varje morgon..

Den 15e augusti var vi lediga, alla är lediga i Frankrike och Luxemburg. Är det också så i Sverige? Det tror jag inte, eller? I alla fall så träffade jag en kompis, Jade, och vi åkte till Luxemburg (huvudstaden) för att äta en glass på en av mina favoritrestauranger, chi chi’s (en mexikansk restaurang). Mums, det var gott!

Imorgon åker min värdsyster Johanna till Schweiz. Jag vill önska henne lycka till och framför allt BON VOYAGE! 🙂

Till alla andra, JAG SAKNAR ER JÄTTEMYCKET!

Solen skiner idag!

Hej alla! (ni får ursäkta mig om det något fel)

Jag är väldigt ledsen att ni väntade så länge för ett till inlägg på svenska. Jag har tyvärr inte hunnit skriva på min blogg förrän nu. Jag hoppas att ni mår bra och jag tänker ofta på Sverige och mitt år där. Ibland känns det jobbigt att vara hemma igen och önskar att mitt år i Sverige inte var slut. Jag saknar alla, min värdfamilj, mina svenska kompisar och mina utbytesstudentkompisar väldigt väldigt mycket.

Så! Vad hände under de senaste veckorna?

Jag skrev i förra inlägget att jag hade en dejt med en snygg kille som heter Gauthier. Och..Nu är vi faktiskt tillsammans! Jag förklarar: vi vara kära i varandra när vi var små, kanske tio eller elva och träffades i Normandie under en skolresa. Sedan dess hade vi träffats bara en gång när vi var femton. Sedan så hade vi bara lite kontakt. Men förra året, innan jag åkte till Sverige, hade vi bestämt att träffas igen fast vi hann aldrig. Sen åkte jag.. Han lovade att vi skulle träffas i 2012 efter mitt utbytesår i Sverige och det gjorde vi. Vi hade inte träffats på fem år men det kändes inte konstigt alls, det kändes bara bra att träffa honom igen. Om ni vill veta så har han också en tvillingsyster, spelar fotboll och studerar i Belgien, i samma stad som min tvillingsyster. Här kommer en bild på oss när vi var små, vad söta vi var redan!

Bild

Mamma är tillbaka från sjukhuset sedan två veckor ungefär. Det var hemskt att se henne ligga i sängen på sjukhuset när vi hälsade på henne men operationen gick bra, det är det viktigaste. Nu måste hon vila mycket. Hon får inte köra, hon får inte lyfta armarna. Det är svårt för henne att be om hjälp hela tiden men så måste det vara. Ärret är tyvärr väldigt stort och ser ut som en blixt på axeln så vi skojar med detta och kallar henne för Harry Potter (fast mammas ärr är tio gånger större än Harry Potters)!

Förra veckan, på nationaldagen åkte jag till Paris (Stade de France) med Laura och pappa för Madonnas konsert. Pappa köpte biljetterna när jag fortfarande var i Sverige. Det var en dröm som blev sann bara! Det hade jag längtat efter väldigt väldigt mycket. Att se Madonna spela live är min dröm sedan jag är nio år gammal, det betyder att jag har väntat tio år (väldigt länge!). Konserten var bara otroligt fantastisk. Först kom Martin Solveig med Will I AM från The Black Eyed Peas och sen kom Madonna, min idol. Hon var så fin, så underbar, så amazing! Jag bara satt i Stade de France bredvid min syster och började gråta som en galning. Varför? För att jag var så glad att vara där med min tvilling och kunna sjunga varenda låt med passion och kärlek! Madonna, jag älskar dig!

Bild

Bild

Efter min andra dejt med Gauthier åkte jag direkt till min bästa vän Elyse som flyttade till Nancy några dagar efter jag kommit hem. Jag stannade fyra dagar hos henne och hade så roligt med hästarna som finns i närheten. Jag fick också möjligheten att rida med henne. Det var så längesen! Jag brukade rida varje vecka  med henne när vi var små, kanske nio. Jag hade inte ridit på tio år nästan men det gick bra och alla fina minnen kom fram och jag kom ihåg massa viktiga saker. Det var inte lätt men det var spännande! Det påminde mig om hur mycket jag älskar hästar och min bästa vän, Elyse (och om hur roligt vi alltid har tillsammans! framför allt när vi hittar en kanin i trädgård!).

Bild

Bild

De senaste dagarna har varit väldigt väldigt varma. Förra veckan var det bara regn men nu skiner solen varje dag! Men jag är inte van längre och jag håller på dö, det är för varmt asså.. 39 grader är FÖR VARMT! Men jag ska inte klaga…

Förra veckan hade jag en gäst hemma i Frankrike. Mimmi, min värdkusin från Göteborg, landade i Luxemburg den 23 juli. Det kändes skönt att ha en liten del av Sverige med mig, någon för att spela yatzy med, prata svenska med och någon som förstår vad jag upplevde under mitt utbytesår. Veckan gick väldigt fort, tiden går alltid för fort när man har kul.. Tillsammans åkte vi till Luxemburg (för att shoppa och besöka!), Tyskland (för att shoppa och besöka!) och Belgien (för att shoppa,besöka och titta på MIN lägenhet i Mons, där jag ska bo snart!). Vi simmade, åt crêpes, raclette, gick på bio.. Vi hade det såååå mysigt och roligt tillsammans, det var en av de bästa veckorna i hela mitt liv. Tyvärr har jag inte så många bilder. Nu saknar jag Sverige ännu mer, jag vill tillbaka till Sverige!!!!!!!!!!!!

Idag var det min första dag på jobbet på pappas bank. Jag åkte tåg till Luxemburg med pappa och Laura. Jag var väldigt trött eftersom jag träffade Gauthier igår kväll och gick och la mig ganska sent. Dessutom kunde jag inte sova på grund av en räv som skrek hela natten framför huset! I alla fall så gick det ganska bra. Vi är ungefär tio ungdomar som jobbar där. Det jag gör är ganska enkelt: ta ett papper, kolla på namnet och numret som står på, hitta den rätta pärmen, göra två små hål och ordna allt i bokstavsordning. Imorgon ska jag också göra det och sen hela månaden. Jag ska också göra något på datorn med pengar och allt men det ser inte så svårt ut. Japp! Det var allt! Laura gör något annat, något tråkigt, stackars henne. Vilken tur ändå att vi jobbar tillsammans och att vi kan äta tillsammans och skicka mejl till varandra när vi jobbar. Det kommer i alla fall aldrig bli mitt yrke! Det gör jag bara för att tjäna pengar och åka till Sverige och Québec nästa sommaren!!!

Hoppas ni mår braaaaa, saknar er väldigt mycket!!!!!!!!

Här kommer en låt som jag gillar väldigt mycket med min älskade Eric Saade! 🙂

Hallå Hallå, första inlägget på svenska :)

Hallå! Här kommer mitt första inlägg på svenska.

(ni får ursäkta mig om det är något fel..)

Äntligen är jag tillbaka i Frankrike efter ett fantastiskt år i Sverige och fem underbara men tröttande dagar i Berlin. I Tyskland var vi 462 utbytesstudenter från hela världen, det var mycket intressant att träffa alla och framför allt dem från Sverige som åkte till Frankrike. Å ena sidan var jag glad att träffa alla mina utbytesstudentkompisar igen och att åka till Berlin men å andra sidan var jag väldigt ledsen eftersom jag var tvungen att lämna Sverige och säga hejdå till min svenska familj och mina svenska kompisar som jag nu saknar jättemycket. Jag måste erkänna att det var hemskt att säga hejdå och jag grät väldigt mycket natten innan jag åkte till Köpenhamn-Berlin och på tåget men jag lovar att komma tillbaka snart.

Jag har haft det bra sedan jag åkte hem. Det kändes lite konstigt i början men efter en liten stund blev det normalt igen och med mina kompisar och min familj kändes det som jag aldrig hade åkt. På flygplatsen väntade min tvilling och min pappa på mig med en lapp. Det stod « räka » (det är mitt smeknamn) på den med en liten teckning, jättegulligt! Jag var väldigt väldigt trött och hade festat hela natten i Berlin på YES-lägret men ändå var jag glad att se dem igen. På väg hem, i bilen, kunde jag inte sova, jag tänkte bara på Sverige, mitt år där och på hur löjlig Frankrike såg ut jämfört med Sverige, hur löjlig min stad såg ut jämfört med Göteborg.

Inget har förändrats här, förutom jag. Och det konstiga är att ingen märker det, förutom jag. Mamma och farmor behandlar mig som ett barn och märker inte att jag har blivit självständig och mogen, det är väldigt irriterande. Jag måste verkligen prata med dem så att de förstår att jag inte är ett litet barn längre.

Självklart pratar jag om den svenska kulturen, om det svenska språket, om mitt svenska liv, om mina svenska kompisar, om min svenska familj, om den svenska skolan, om Schillerska, om Göteborg, om Sverige ganska mycket. Kanske för mycket. Jag försöker inte prata för mycket om mitt utbytesår men det är omöjligt. Jag vet att det irriterar min syster och mina kompisar och att de slutar lyssna på mig efter två minuter när jag berättar något om Sverige och det gör mig ledsen. Ingen förstår vad jag upplevde, ingen förstår svenska, ingen förstår hur det är att vara utbytesstudent, ingen förstår att Sverige betyder väldigt mycket för mig…

Jag är ändå glad att vara hemma, det är skönt att träffa alla mina gamla kompisar igen, min familj, och min hund. Första kvällen gick jag ut med min syster för att träffa några kompisar, kanske fem/sex, och när jag var framme insåg jag att tjugo personer väntade på mig! Vilken överraskning! Jag blev jätteglad! Första veckan var jag nästan aldrig hemma. Jag träffade också mina internatkompisar och åt på restaurang med dem. Gud, vad skönt det var att vara tillbaka i Thionville med dem, massa fina och glada minnen kom fram. Jag hälsade på mormor och morfar förra veckan och åt mormors soppa med massa grönsaker från trädgården. Vad gott! De var hur glada som helst att se mig och min syster igen. Vi stannade bara en dag, sedan åkte jag till Belgien med Laura, pappa och mamma för att skriva in mig på universitet i Mons. Jag var lite stressad och irriterad av mina föräldrar men det gick bra. Jag fick ett studentkort (vad hemsk jag ser ut på bilden!) och massa papper att läsa om mitt universitet, det är en språkskola (Ecole de Traduction-Interprétation). Nu måste jag bara hitta en lägenhet! Sen så får ni hälsa på mig!!

Många frågar hur det känns att vara hemma. Grejen är att jag är upptagen nästan varje dag och träffar massa kompisar nästan varje dag så jag tänker faktiskt inte så mycket på det. Kanske om några dagar blir det tråkigt och sorgligt. Nu känns det okej men jag saknar Sverige och jag saknar att prata svenska. Mina franska kompisar vill att jag ska prata svenska ibland för att höra hur det låter men de bara skrattar när jag pratar svenska, det låter kanske roligt för dem?! I alla fall.. jag blev överraskad igen av mina kompisar i lördags. Mamma ville absolut åka in till stan för att köpa en ny mobil, jag förstod inte varför men jag följde med (här får ni mitt nya nummer +33647737099). När jag kom tillbaka hem var det fyrtio pers som väntade på mig framför huset och på garagedörren stod det « Välkommen hem Mélodie » på svenska och samma sak för min kompis Léa som åkte till Ecuador, fast på spanska. Jag blev panikslagen och började skaka, le och hoppa som en galning! Jag kramade (och pussade!) alla mina kompisar och det var så fint väder så vi bara stannade hela kvällen i min trädgård och åt, dansade, pratade, skrattade..Vilken överraskning! Jag hade inte misstänkt någoting, inget alls, eller haft minsta lilla aning om det. Det är min syster som hade planerat festen sen två månader!

Mamma åkte till sjukhuset igår för att opereras. Operationen gick bra och om allt går som det ska så får hon komma hem om tre/fem dagar. Jag ska hälsa på henne ikväll med min syster och pappa.

På torsdag har jag en dejt!! Med en snygg kille som jag inte har träffat på fem år. Det blir spännande! Jag ska ta bussen och sen ska han hämta mig på stationen i Hagondange eftersom han har körkort (typ alla mina kompisar förutom jag och min syster). Sen så får vi se vad vi ska göra..!!

Ni får några bilder idag och massa andra bilder med nästa inlägg 🙂

La fin, slutet, the end.

Voilà, il est une heure du matin et je n’arrive pas à dormir. J’ai décidé de profiter jusqu’au dernier moment, la dernière minute de mon année d’échange ici et c’est pourquoi j’ai décidé de rester éveillée. De toute façon, j’aurai le temps de dormir dans le train et l’avion jusqu’à Berlin.

Mes sentiments sont très mélangés et confus. J’ai passé une dernière semaine fabuleuse ici à part le stress des bagages. J’ai réussi à apprécier mes derniers moments en Suède à fond et j’en suis vraiment contente. J’ai réussi à revoir les personnes qui comptent pour moi ici une dernière fois, j’ai réussi à passer du temps avec ma famille et à faire en sorte de rendre cette aventure unique et extraordinaire.

Seulement, je me rends compte maintenant que mon année, l’année dont j’avais toujours rêvé prend fin. Mon rêve, mon ambition, maintenant est finie. C’était la meilleure année de ma vie mais comme l’expression française le dit: toutes les bonnes choses ont une fin. Malheureusement.

J’écris des lettres à ma famille d’accueil qui j’espère les toucheront, et pleure comme une grosse madeleine. J’ai écrit aussi des tonnes de post-its que je vais coller un peu partout dans la maison dans quelques heures avant qu’ils ne se réveillent. Sur ces post-its se trouvent plein de souvenirs que nous avons vécu un peu partout dans la maison.

C’était horrible de dire aurevoir à tout le monde cette semaine, je déteste vraiment dire aurevoir et même si j’ai passé de superbes moments avec ces personnes, je n’arrivais pas à me rendre compte que c’était la dernière fois que je les voyais avant un moment.

Que dire à part que je me sens énormément triste de devoir quitter ma nouvelle maison, mon nouveau pays et les personnes qui comptent pour moi ici. Je me sens horrible de vous dire que non, là maintenant tout de suite, je n’ai pas envie de rentrer en France, j’ai juste envie que mon aventure continue encore un peu. J’ai encore tellement de choses à faire, tellement de choses à apprendre et à découvrir. Evidemment, je serai heureux de tous vous revoir, mais qui pourra comprendre ce que j’ai vécu? Qui aura envie de m’entendre parler de la Suède pendant des heures et des jours entiers? Avec qui je parlerai suédois? Avec qui je partagerai tout ce que j’ai vécu ici sans énerver des millions de personnes en vantant les mérites de la Suède? Car oui, la Suède est magnifique, oui la Suède est incroyable, oui j’aime la Suède et bien plus que des millions d’autres choses.

Bref, je suis heureuse ici, tellement heureuse. Mais il est apparemment temps pour moi de passer à quelque chose de concret, de sauter de mon petit nuage et de redescendre sur la terre ferme.

Demain je prends le train jusqu’à Copenhague, et ensuite vole jusqu’à Berlin pour un congrée entre étudiants d’échange européens de l’organisation YFU pendant cinq jours. Ensuite, le 3 Juillet j’atterris à Paris à 14h35. J’ai quand même hâte de vous revoir tous, vous m’avez manqué beaucoup je dois dire.

Je ne sais plus trop quoi vous dire, pour une fois que je n’ai rien dire. A la place, je vous mets des photos de ma dernière semaine en Suède.

On se voit mardi, bisous suédois.

La fin…

De retour à la maison après un petit arrêt à Stockholm et une semaine extraordinaire et inoubliable au pays du Père Noël.

Je ne vais pas vous détailler mon voyage cette fois, car cela sera vraiment trop long et vous n’auriez sûrement pas la patience de tout lire, mais pour vous résumer cette expérience incroyable, je tiens à dire pour commencer que les vingt-quatre heures de trajet en valaient vraiment la peine. Le train n’est sûrement pas le moyen de transport le plus confortable mais ce long voyage en compagnie de personnes fantastiques en valait vraiment la peine. La Laponie n’a vraiment rien à voir avec le reste de la Suède, c’est une région magique.

Ce voyage a été de loin le meilleur voyage de toute mon existence. Lors de ce voyage, j’ai pu testé mes capacités physiques lors de nombreuses randonnées, dont une sous la pluie et la neige en grimpant une montagne de 1169 mètres de haut appelée Nuolja, se situant à Abisko. J’ai failli mourir plusieurs fois, mais finalement, arrivé en haut de cette montagne et admirant la vue, on se sent vraiment fier. J’ai appris pendant ce voyage beaucoup de choses intéressantes sur la Laponie et son peuple, j’ai aussi pu apprendre à connaître de nouveaux étudiants d’échange et lier de nouvelles amitiés. J’ai pu profiter d’une jolie petite maison à Björkliden équipée d’un sauna, d’une cuisine et d’une télé ainsi que de la nourriture délicieuse et typique nordique servie par l’hôtel (du renne, ça vous tente?). Et j’ai surtout pu profiter des paysages magnifiques que la Laponie offre et du soleil de minuit, ce soleil qui ne disparait jamais.

Pour conclure, ce voyage restera gravé à jamais dans mon esprit. J’ai pu visiter des endroits magnifiques de la Suède et la Norvège, grimpé sur un montagne ensevelie de neige m’arrivant jusqu’aux genoux, j’ai pu faire un bonhomme de neige en plein été, j’ai pu admirer un soleil qui ne se couche jamais et cela n’a vraiment pas de prix.

La fatigue se ressent après tous ces trajets à travers la Suède, les valises, les adieux et les pleurs. En ce moment, c’est midsommar, une tradition suédoise qui se résume à danser et chanter des chansons traditionnelles autour d’un poteau avec une couronne de fleurs sur la tête, manger de la nourriture suédoise et boire beaucoup d’alcool.

J’ai commencé à faire ma valise, et je vous dis que c’est vraiment pas facile de ramener un an, une vie dans une valise de vingt kilos. Mission impossible m’attend!

Voici un de mes derniers articles en français sur mon blog. J’ai décidé de continuer mon blog après mon départ,  mais en suédois pour donner des nouvelles à mes amis suédois et étudiants d’échange qui ne comprennent pas forcément le français. Je vous écrirai sûrement avant de partir pour de bon, c’est à dire vendredi, il me reste quand même quelques jours ici à profiter, et je vous dis que ma dernière semaine est plutôt bien chargée!

En gros, je dois fika avec plusieurs amis suédois et étudiants d’échange, je dois acheter quelques cadeaux et manger au Hard Rock Café avec ma famille d’accueil. J’ai aussi prévu de manger une dernière fois chez ma grand-mère d’accueil et de jouer à yatzy avec elle, d’aller au cinéma voir l’Age de glace 4 et de manger des crêpes avec Viktoria. En plus, si le temps le permet, j’irai faire de la voile avec mon oncle d’accueil et Mimmi. Assez overbookée!

Il ne me reste plus qu’une semaine environ en tant qu’étudiante d’échange, et cela me rend énormément triste. Etre étudiant d’échange est la chose la plus cool, la plus enrichissante, brillante, intelligente, magnifique et folle que j’ai pu faire depuis mes 18 ans sur cette Terre.

A bientôt! A jeudi pour un tout dernier article 😦

PS: ci-dessous quelques photos du student de Johanna (voir article en dessous)

Lappland.

Ce n’est pas dans mon habitude, mais voilà un article assez court pour donner quelques nouvelles.

Voilà, c’était le student de Johanna hier, c’était une grande fête franco-suédoise à la maison avec plein de bonnes choses à manger et une cinquantaine de personnes venues féliciter ma soeur d’accueil. C’était aussi le spectacle de fin d’année où j’ai chanté mon solo à la chorale devant l’école entière. C’était une journée riche en émotion et éprouvante, mais aussi inoubliable et remplie de traditions suédoises. J’ai dit aurevoir à ma classe, à mon lycée et certains de mes amis suédois. Je n’arrivais vraiment pas réaliser que c’était la dernière fois que je mettais les pieds dans le lycée, et la dernière fois que je voyais certaines personnes. C’était vraiment horrible, de plus que dans ma tête, je ne réalise pas encore vraiment que la fin approche. La vie est quelques fois vraiment injuste et triste lorsqu’il s’agit de dire au revoir aux personnes qu’on aime. Mais comme l’expression française le souligne, toutes les bonnes choses ont une fin.

Dans quelques heures je m’en vais prendre le train direction Stockholm passer la nuit avec mes amis étudiants d’échange, et demain je prendrai la route jusqu’en Laponie, jusqu’à Björkliden. Une vingtaine d’heures de train m’attend mais ça vaudra vraiment le coup. Pendant que certains passeront le baccalauréat et s’arracheront les cheveux, moi j’admirerai le soleil de minuit et ferai de la randonnée dans les montagnes suédoises en admirant de magnifiques paysages.

Je passerai le bonjour au Père Noël de votre part, promis.

En attendant les photos et plus de nouvelles,

Puss och kram

Mélodie

Ci-dessous, la vidéo de moi au spectacle de fin d’année. Soyez indulgents, le son est mauvais.